Felskrivning i accepten – oren accept eller ett förklaringsmisstag?
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga! Som ett exempel baserat på din ärendebeskrivning kan vi utgå från ett scenario där en eventuell köpare skickat ett anbud till en eventuell säljare där det framgår att köparen vill köpa säljarens skor för kronor. Därefter svarar säljaren något i stil med "Ja, du får gärna köpa mina skor för kronor". Din fråga verkar då vara om vi ska se det som en oren accept och tillämpa 6 § avtalslagen, eller som ett förklaringsmisstag och tillämpa 32 § avtalslagen. Viktigt att notera är att reglerna i teorin inte utesluter varandra. Enligt min mening bör man göra följande tolkning:
Vi ser det som att säljaren gjort en oren accept, utgångspunkten enligt 6 § avtalslagen är då att den orena accepten ska ses som ett nytt anbud. Det står då köparen fritt att välja om han eller hon vill acceptera detta nya anbud och sannolikt kommer köparen välja att inte göra så. Om köparen dock mot förmodan väljer att acceptera anbudet blir dock utgångspunkten att det uppstått ett bindande avtal som innebär att skorna säljs för kronor. Visserligen hade säljaren här kunnat hävda att d
Aftaleloven § 32
§ 32
Den, der har afgivet en viljeserklæring, som ved fejlskrift eller anden fejltagelse fra hans side har fået et andet indhold end tilsigtet, er ikke bundet ved erklæringens indhold, hvis den, til hvem erklæringen er afgivet, indså eller burde indse, at der forelå en fejltagelse.Stk. 2.
Bliver en afgiven viljeserklæring, som befordres ved telegraf eller mundtlig fremføres ved bud, forvansket ved fejl fra telegrafvæsenets side eller ved urigtig gengivelse af budet, er afgiveren ikke bundet ved erklæringen i den skikkelse, hvori den kom frem, selv om den, til hvem erklæringen er afgivet, var i god tro. Vil afgiveren gøre gældende, at erklæringen er uforbindende, har han dog at give meddelelse derom uden ugrundet ophold, efter at forvanskningen er kommet til hans kundskab. Undlader han det, er han bundet ved erklæringen i den skikkelse, hvori den kom frem, såfremt den, til hvem erklæringen er afgivet, var i god tro.
Förklaringsmisstag - Vad gäller?
Hej och tack för att du vänder dig till oss på Lawline,
UTREDNING
Den lagstiftning som främst behöver beaktas vid behandlingen av ditt ärende är lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen, AvtL).
Din motpart åberopar vad som inom avtalsrätten brukar kallas för förklaringsmisstag, vilket är en ogiltighetsgrund som regleras i 32 § 1 st. AvtL. Där sägs att den som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg (subjektiv bedömning) eller bort inse misstaget (objektiv bedömning). Språkbruket i lagtexten är ålderdomligt, men motsatsvis och något förenklat innebär ovanstående att den som i ett avtal har skrivit fel blir bunden av sin felskrivning om motparten är i god tro.
Problemet i den här typen av situationer är att det egentligen inte föreligger någon gemensam partsvilja. Generellt kan sägas att den som gör ett misstag i form av en felskrivning saknar subjektiv vilja att ingå ett avtal i enlighet med förklaringsmisstage
Tolkning och omtolkning — i relation till misstagsregeln i 32 § avtalslagen
Av f. d. justitierådet HJALMAR KARLGREN
Enligt stadgandet om förklaringsmisstag i 32 § avtalslagen är den som avgivit en förmögenhetsrättslig viljeförklaring, vilken i följd av misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, icke bunden av förklaringens innehåll, där medkontrahenten ej var i god tro, d. v. s. där han insåg eller borde inse misstaget. Misstagsregeln förutsätter alltså, dels att domstolen har en uppfattning om vad innehållet i förklaringen är dels att den utrönt att den handlande ej åsyftat detta innehåll, och vad som fastslås är, att innehållet i händelse av medkontrahentens onda tro ej skall gälla. Den handlande har visserligen— för att begränsa sig till de praktiskt viktigaste fallen — velat skriva eller yttra sig eller eljest bete sig såsom han gjort,1 men han förstod icke, att det innehåll han gav sin förklaring skiljer sig från vad han avsåg. Närmast torde man ha tänkt sig, att den ondtroende medkontrahenten insåg eller borde inse allenast det negativa, att innehållet ej var åsyftat, och således icke genomskådade eller borde genomskåda vad det var som den handl
.