Manteln
Manteln finns i jordens och andra stenplaneters inre, mellan kärnan och jordskorpan. Manteln sträcker sig från 10–70 km djup till 2&#; km. Manteln kan smälta bergarter (magma) som vid vulkanutbrott kan tränga upp som lava.
Manteln består av järn- och magnesiumrikasilikatbergarter. Silikater är föreningar av kisel och syre.
Jordens mantel utgör hela 84% av jordens volym. Dess yttersta del utgör tillsammans med jordskorpanlitosfären. Gränsen mellan jordskorpan och manteln utgörs av Mohorovičić-diskontinuiteten, ofta kallad Moho.[1]
Under litosfären finns astenosfären ( km ned till cirka km) som kännetecknas av så hög temperatur att den närmar sig bergarternas smältpunkt. Dessa är därför delvis smälta och plastiska (mjuka). Det radioaktiva sönderfallet i massan är starkare på vissa ställen och där sker smältningen. Detta bildar i sin tur kraftiga, långsamma virvelrörelser (s.k. konvektionsströmmar), och dessa förflyttar sakta delar av litosfären, som är uppsprucken i stora s.k. litosfärplattor. Litosfärplattorna är stela och glider ovanpå nästa lager. Det förefaller som om dessa berggrundsplattor skulle flyta på sitt underlag som isflak flyter på vattnet. När
Jordklotets uppbyggnad
Uppsala ligger 60 kilometer norr om Stockholm. Det är en sträcka som på ett ungefär motsvarar den förhållandevis tunna jordskorpan, vars tjocklek varierar mellan 5 och 70 kilometer. I Sverige är skorpan vanligen mellan 40 och 50 kilometer tjock. Under jordskorpan ligger jordens mantel som är ungefär 2 kilometer mäktig. Om man fortsätter jämförelsen skulle manteln bre ut sig ända fram till Tripolis i Libyen, där jordens kärna skulle börja.
Kunskapen om jordens uppbyggnad är av naturliga skäl begränsad – det finns inga direkta observationer av planetens inre. Borrningar och djupa gruvor sträcker sig normalt bara någon eller några få kilometer ner i jordskorpan, där temperaturen sätter gränser. Världens djupaste borrhål drevs ned på Kolahalvön till ett djup av 12 meter. Den kunskap som vi idag har bygger till största delen på information baserad på olika geofysiska mätningar, framför allt seismiska sådana. I flera fall har det även v
Jordens mantel är ett ungefär 1, 2, mil ( 5 km) tjockt skal av komprimerad och uppvärmd sten, som börjar under jordskorpan (litosfären), som sträcker sig 19 miles (31 km) under havsbotten och 30 till 50 miles (70 till 1 miles) km) nedanför kontinenterna. Den utgör XNUMX % av jordens volym, i jämförelse med jordskorpan, som utgör mindre än XNUMX % av den totala. I själva verket är skorpan bara ett tunt lager av fruset sten som skyddar manteln från yttre rymden. De två skikten är åtskilda av ett övergångsområde som kallas Mohorovičić-diskontinuiteten (“Moho”) där en viss typ av seismisk våg snabbt accelererar när den passerar igenom.
Liksom skorpan består manteln till stor del av oxidföreningar som olivin, pyroxener, spinell, granat, peridotit och eklogit. Detta skikt skiljer sig dock i sina kemiska förhållanden från skorpan. Den består av ungefär 45 % syre, 23 % magnesium, 22 % kisel, 6 % järn, 2 % aluminium, 2 % kalcium, med spårmängder av natrium, kalium och andra grundämnen. Liksom skorpan kan manteln i stort sett betraktas som silikat. Under den finns jordens yttre kärna och inre kärna, som utgör cirka 29 % av jordens volym, och består huvudsakligen av smält (yttre kärna) el
6 fascinerande fakta om jordens mantel
Mineraler som finns i manteln
Jorden har samma recept på grundämnen som solen och de andra planeterna (som ignorerar väte och helium, som har undkommit jordens gravitation). Om vi subtraherar järnet i kärnan kan vi beräkna att manteln är en blandning av magnesium, kisel, järn och syre som ungefär matchar granatets sammansättning .
Men exakt vilken blandning av mineraler som finns på ett givet djup är en intrikat fråga som inte är fast löst. Det hjälper att vi har prover från manteln, stenbitar som bärs upp i vissa vulkanutbrott, från djup som kilometer och längre. Dessa visar att den översta delen av manteln består av bergarterna peridotit och eklogit . Ändå är det mest spännande vi får från manteln diamanter .
Aktivitet i manteln
Den övre delen av manteln rörs långsamt om av plattans rörelser som sker ovanför den. Detta orsakas av två typer av aktivitet. För det första är det den nedåtgående rörelsen av subduktionsplattor som glider under varandra. För det andra finns det mantelbergets uppåtgående rörelse som uppstår när två tektoniska plattor separeras och sprids isär. All denna åtgärd blandar dock inte den övre mante
.